Packes Syrra

Mitt liv har präglats av mentala upp- och nedgångar. Emotionellt har jag alltid varit lite "antingen eller", dvs mår jag bra så mår jag jättebra och mår jag dåligt så är jag ganska sänkt. Kanske kan jag uppleva detta för att jag inte riktigt reflekterar över perioder där man mår mittemellan eftersom man då bara tågar på i vanlig ordning. 

Just nu lever jag i en mittemellan-period, fast på ett annat sätt än vanligt, det är liksom både och samtidigt; Jag har haft en period där jag har haft mer ångest än vanligt. Förra veckan vaknade jag av hög puls, vilket var länge sedan sist. Jag får ibland svårt att andas, ungefär som om någon sitter på mitt bröst. Jag har inte heller kunnat sätta fingret på vad det beror på och andningsbesvären kommer ibland ganska oannonserat. Häromdagen insåg jag att det skulle kunna ha att göra med Coronan och följderna av den. Inte för att jag vet om jag har haft det, utan för att jag ibland kan känna mig ganska ensam. Jag är van vid en ganska hög social stimulans men nu när jag har jobbat hemifrån har jag knappt träffat någon utöver familjen mer än när jag har varit och handlat. 

Samtidigt som ångesten är på tillfälligt återbesök har jag känt mig så otroligt lycklig en period. Jag kan vissa stunder känna mig överväldigad av kärleken jag känner för Eleanor. En kärlek som jag fysiskt kan känna i mitt hjärta och som ofta leder till lyckotårar. Hur är det möjligt att känna så här mycket kärlek till en människa? 

 Musiken har alltid varit en stor del av mitt liv. Den har hjälpt mig så många gånger genom livet, vissa perioder har den varit viktigare än andra. Ibland har den nästan känts som ett beroende medan den andra gånger har den bara funnits där i bakgrunden. Musiken har alltid givit mig en känsla av tillhörighet, som att det är precis där jag hör hemma och där är det okej att vara sig själv till 100% - no judgement. 

Där jag befinner mig i livet just nu kan musiken aktivera precis varenda känsla jag har i mitt register på bara några sekunder.  

I hela mitt liv har jag dyrkat solen. Jag har alltid känt att jag är ett "sommarbarn" för att jag älskar ljuset och värmen. Denna sommar har levererat fint och varmt väder, utom under semesterveckorna, typiskt nog. Jag tycker ändå att jag har hittat ett sätt att ta vara på de sista sommardagarna. Varje dag, på lunchen, åker jag ner till poolen och simmar i ca 15 minuter. Det är riktigt skönt, dels att få komma ut/iväg men också att röra lite på sig. Jag känner att jag på senaste tiden har varit som allra mest mindful när jag går på den lilla grässtigen som leder ned till poolen. Med solen som värmer, alla dofter av sensommar och en helt fantastisk utsikt över sjö och poolområde. 

Här är det inte många ingredienser som saknas för att jag ska må som allra bäst, eftersom det påminner så mycket om att vara utomlands...

Jag ogillar starkt att leva i ovisshet och det känns som att ingen i hela världen vet var allt ska ta vägen. All skit som 2020 har bjudit på hittills, vad fan kommer här näst...?

Fight or flight. 

Om jag kunde skulle jag välja det senare. Fast "flight" som i "flyga" snarare än att "fly". Fast ändå lite både och. Önskar mig en stund i ett varmare klimat där behovet av varma kläder, eller några alls, är lägre men behovet av vätskeintag och skydd för kroppens känsliga hud är högre. Där D-vitamin inte behövs i pillerform, utan kommer naturligt genom att vistas i solens ljus och där sand i underkläderna är dagens största problem.

När den här känslan infinner sig finns det ingen återvändo, den är här för att stanna tills den tillfredsställs av något i ovanstående stycke. Det är en känsla som innehåller så många andra känslor;  glädje, sorg, längtan, kärlek och hat. Alla känslor ligger där och lurar, precis som i en påse Bertie Bott's Every Flavour Beans - Godiset i Harry Potter som verkligen har alla smaker: banan, blåbär, daggmask, korv, snorkråka, sockervadd och spya. 

Den känslan som är lättast att beskriva är frustrationen. Den smakar bittert men en hint av "jag orkar inte". Fast det gör jag ju, utan problem. Jag krigar på i vanlig ordning, kämpar mig ur min varma säng på morgonen efter att jag snoozat igenom 4 olika larm, som jag tryckt av på min iPhone och min Apple Watch om vartannat. Vi trängs i badrummet, speciellt när vi ska passera varandra för att gå till varsitt handfat på en av våra tre toaletter. När det är dags att åka muttrar jag lite över att jag också gärna haft en bil med dieselvärmare och rattvärme då jag hoppat in i min kalla bil. Tacka fan för rövgrillen som är min enda räddning på min 10 minuter lååånga bilresa till busstationen. På kontoret måste jag hämta kaffe för att få upp värmen, men så jävla typiskt så är det goda bryggkaffet slut, så jag måste ta ur kaffemaskinen istället. Inte alls lika gott! Hela dagen går - lång som fan är den där höjdpunkten är 60 minuters lunchrast - innan jag äntligen får sova på bussen som ska ta mig hem igen. Inte hela vägen hem då, utan till stationen där bilen hunnit bli kall sedan länge. På vägen hem måste jag stanna och handla eftersom de 8 olika maträtterna som finns hemma är så fruktansvärt tråkiga - hur tänkte vi när vi storhandlade sist egentligen?!  Väl hemma vägrar den lilla leka själv medan jag lagar mat, utan ska allra helst vara i famnen. 12 timmar utan sin mamma på dagen, då kan hon väl bara vänta i typ 40 minuter till innan vi kan gosa lite? Mamma är faktiskt hungrig!  Efter middagen har vi i bästa fall någon timme tillsammans hela familjen innan det är dags för nattning, som vissa kvällar blir en kamp - utdragna nattningar som säkert tar 20-30 minuter! Helt slut sätter man sig i soffan för en lugn stund men slutar med ett upprört pulspåslag och att man svär över all skit som händer i världen när scrollar igenom diverse sociala medier och kvällsblaskor. Vi trängs återigen i vårt "stora lilla" badrum för att sedan fortsätta "the infinite scrolling" i sovrummet. Efter en bra stund lägger vi ner telefonerna och konstaterar att vi gått och lagt oss, i vår varma säng, alldeles för sent idag igen... Och så börjar det om...

Våren är så nära, nästan så att man kan ta på den. Och så idag är en det utfärdat en klass 1-varning för snöfall... "och ändå så långt bort..."

Jag vet så väl att man inte ska ställa sig in för mycket på det beräknade förlossningsdatumet. 4-5% föder på BF och majoriteten av förstföderskor går över tiden, så statistiken kan jag. Men kan ändå inte låta bli att känna mig lite lurad. Vad fan, det var ju idag bebisen skulle komma!  

Jag vet lika väl att det bara är bra att man går några extra dagar eftersom relaxinet hjälper till att luckra upp kroppen lite till inför förlossningen och att livmodertappen mognar ännu mer. Men det tar inte bort det faktum att jag längtar så otroligt mycket efter att få se hur vår dotter ser ut, hur det känns att få hålla i henne för första gången eller att få kliva in genom dörren hemma och vara en familj på 3 personer. Jag vet att det som kommer emellan nu och då kommer vara smärtsamt och slitsamt men inte ens det tar bort denna känsla av att jag vill att det sätter igång NU! (Förmodligen kommer det låta annorlunda i förlossningsrummet, men det tar jag där och då). 

Jag känner mig redo för att föda barn. Jag är nästan taggad inför den stora uppgiften jag står inför. Jag är inte rädd. Inte just nu iallafall. 

Det som händer, det händer oavsett om jag nojar eller inte innan. Tänk om jag skulle noja för något som inte händer. Vad onödigt! 

Jag känner att jag har fullt förtroende för personalen i Nyköping, likt det förtroendet jag har för en pilot när jag ska flyga. Det känns bra. 

Vi har fått träffa några av de härliga barnmorskorna och läkarna på förlossningen när vi varit där på kontroller och vi har blivit mycket väl bemötta. 

Jag och Johan påminner varandra hela tiden om att det snart är dags. Vi väntar och längtar tillsammans. Vi är överens om att ju närmare det kommer desto mer overkligt blir det nästan.

Det finns så många saker att längta till just nu.  

Det mest uppenbara och självklara är att få träffa den lilla människa som växer inuti mig, den lilla som är hälften av mig och hälften av den finaste människan jag vet. För varje sekund som går närmare den stunden jag får se den lilla, älskar jag den mer och mer och kan knappt vänta på att få följas åt resten av livet.  

Jag längtar också efter att inte längre vara gravid. Även om jag haft en ganska enkel graviditet, med endast småkrämpor till och från, så börjar jag ändå längta efter att slippa känna mig stor och otymplig. Bara att kunna gå en liten sträcka utan att få ont, flåsa som efter en löprunda och få sammandragningar så att hela magen blir hård och obekväm...

Jag längtar efter att kunna gå till gymmet, sätta i hörlurarna och bara springa på löpbandet. Att få igång kroppen och orken igen. Se resultat av det hårda arbetet man lagt ner i form av kosthållning och träning. När man äntligen slår sitt personbästa och känner sig stark...

Jag längtar efter att kunna äta och dricka det jag vill. Det är inte så många saker jag behövt utesluta från kosten som känns jobbiga att avstå. Däremot kan jag verkligen sakna att ta ett glas rött, beställa en Heiniken eller blanda till en Vodka-Lime-(Schnela). Jag tycker inte att det har varit svårt att avstå alkoholhaltiga drycker, men jag saknar dem ibland. 

Jag längtar efter att kunna sova utan en massa extra kuddar och konstiga sovställningar där varje vändning under natten innebär stånk och stön. Eller bara att sova på rygg och ändå kunna andas... 

Oavsett hur mycket jag längtar och saknar så känns det så värt det. Det är ju trots allt det största man kan vara med om i livet, att bli förälder. Tänk att om ett par månader blir jag mamma och Johan blir pappa, till VÅRT barn.

Kroppen börjar bli tung. +10kg sedan graviditetens start och börjar bli ganska framtung. Hjärnan håller inte med. Den ligger ca 1 år efter, för den tror oftast att jag är lika ”smal” som jag var då. (Nåja, i jämförelse iallafall). 

Hjärnan vill fortfarande göra saker som jag brukade kunna göra och idag lyssnade jag mer på hjärnan än på kroppen. Jag har tvättat och hängt ett par maskiner bebiskläder och resten av dagen har spenderats i köket. 

Jag har gjort tre olika sorters glass, med smaker från trädgården (röda vinbär och krusbär som jag var ute och plockade på förmiddagen) och dessutom vaniljglass. Utöver det fick jag för mig att göra maränger på äggvitan som blev över från glassgörandet. 3 plåtar maränger blev det. Tog en paus och åkte ner till poolen för ett dopp och fortsatte sedan i köket. Hemmagjord coleslaw och grillade hamburgare till middag. 

Inte många minuter i sittande läge idag så fötterna har tagit ganska mycket stryk. Ont här och var  

Johan har varit jätteduktig i barnrummet där han har börjat renovera. 

Gick in i v30 idag och hoppas att veckorna efter semestern får gå fort. 39 arbetsdagar har jag räknat till men några av dem kommer bli halvdagar eftersom vi ska till barnmorskan och dessutom ett par föräldrakurser. 

Längtar efter att få träffa den lilla människan som växer i magen. 

Gravidhjärnan har börjat ta ordentlig fart, eller är det tvärt om kanske? Om jag inte säger fel ord så tappar jag dem helt. Kan bli roligt men otroligt frustrerande också. 

Igår kom äntligen vårt blivande gudbarn och våra bästa vänners bebis Stella till världen. Har sett henne på några bilder och hon är otroligt söt! Hoppas såklart att vi får träffa henne snart också! <3 

Lite gammalt skit från förra året har idag besökt Hjärnkontoret. Antar att det blir så när man pysslar med mycket som inte kräver så mycket tankeverksamhet och då tar automatiska tankar över. Hoppas att det bara är tillfälligt...

Nu, kanonmiddag följt av glass 😊

Rädd och vilse i skogen. Det börjar bli mörkt, eller så är skogen väldigt tät just här, och nu måste jag skynda mig för att hitta ut härifrån. Känslan av att någon förföljer mig. Ser mig om, det verkar som att jag är ensam. Går fortare för säkerhets skull. 

Plötsligt skymtar jag till ett ljus genom träden. ”Det där var definitivt en ficklampa och någon är efter mig”, tänker jag och börjar springa bortåt. Rädd. Jagad.  

Tillslut kommer jag fram till en bred väg, men ingen är där. Jag ser mig om och tillslut kommer en stor bil. En van? Den stannar vid mig och sidodörren skjuts bakåt, som en inbjudan att hoppa in. All rädsla är nu som bortblåst, trots att bilen är, för mig, helt okänd. 

I bilen sitter ett helt gäng olika personer, men mina ögon faller på en av dem. 

Han har långa blonda dreadlocks, solbränd hy, ljusblå ögon och mjuka ansiktsdrag. Han tittar på mig och ler välkomnande. 

 Jag kliver in i den trångt packade bilen, utan att säga något och vi rullar iväg. Destinationen är ännu okänd.  

Efter en lång bilresa är vi framme vid en gård. Det verkar vara någon slags kollektiv och samtliga personer i bilen tycks bo här. 

Jag följer med killen med dreadlocks. Han visar mig omkring och vi börjar prata. Jag vet fortfarande inte var vi befinner oss men jag är heller inte intresserad av att veta. 

Musik börjar spela ur högtalare i rummet där vi är och vi börjar dansa. Hans blick blir plötsligt intensiv och förförisk och fångar mitt intresse direkt. Han rör sig sakta emot mig, utan att vika bort blicken en sekund. Jag hör inte längre musiken, bara mina egna andetag som nervöst går fortare och fortare. 

Han nästipp nuddar vid min och jag känner hans varma andedräkt och han fortsätter röra sig till musiken i en slingrande rörelse precis framför mig. 

När jag känner att jag inte längre kan vänta och själv tänker ta nästa steg trycker han sina läppar mot mina. Han lägger sin hand runt min nacke och jag lutar mitt huvud bakåt. Hans fingrar griper tag i mitt hår och han fortsätter att kyssa mig passionerat samtidigt som han för mig in i sovrummet bredvid. Vi vill båda samma sak, jag och denna främling. 

Just det, främling var det ja. Vi båda inser precis samtidigt att vi behöver skydda oss. 

 Jag letar igenom min lättpackade ryggsäck som jag tidigare burit i skogen, men lite retsamt hittar jag bara en tom förpackning i min lilla necessär. Han återvänder med tomma händer och vi tittar på varandra och båda fnissar lite över vår iver att bli intima med varandra. 

Han kryper ned bredvid mig och vi pratar lite, samtidigt som vi känner på varandra. 

Jag slås av hur vackert hans ansikte är och hur hans ljusa ögon lyser i kontrast till hans solbrända hy. Han stryker sin hand över mitt hår samtidigt som han tittar på mig som att jag är det mest underbara han sett. 

I nästa ögonblick är jag tillbaka ute på gården med en karta i handen. Jag vet inte hur jag hamnade där, men jag ser mig omkring efter honom. Han finns inte där så jag tittar ner i kartan i försöker lista ut var jag är någonstans. Utan att veta exakt vad jag letar efter, går jag omkring och letar. Är det meningen att jag ska försöka ta mig hem?  

Ännu en gång tillbaka på gården och ser killen med dreadlocks... trodde jag. Med likadana kläder och samma frisyr, fast detta är en kvinna. Har jag misstagit denna person för att vara en man? De är ju så lika. Nej, det måste vara olika personer...

 Var tog han vägen då? Jag kommer aldrig få veta. 

2018... Not a single day too soon. I am welcoming this new year with open arms, like a family member that has been missing. I am not sure how to sum up 2017, but I am not going to remember it as a good year.  

The downstairs bathroom is "done" (as good as it gets with these people), although we still haven't seen the invoice or our key that they still have. Oh, and they were "done" in September, a job they started in March that should not take more than 2-3 months... 

The summer of 2017 was supposed to be the best, but ended up the worst because of something that happened the week before my birthday. I will leave out the details, but this is something that fucked up a lot of things and I don't think I'll get over it for a while. I'm trying to accept that, but it is hard. 

Since my summer vacation was not very private, meaning I didn't have any alone-time, I didn't get time to process it all right after it happened. Going back to work wouldn't make it any easier since we had to start working over time every week starting in August and our heaviest period of the year started and kept going until October/November. Also, the first week of my summer vacation I had to go to the doctor with a soar throat and I had to take pills for 10 days....

My body started to tell me to stop (or at least to slow down a bit) by giving me a weird vibration-feeling in my chest and a heart that was beating way too fast, usually when going to bed. My resting heart rate is usually around 65-71 bpm, but as I was about to fall asleep my heart rate could spontaneously raise to 95+ bpm. Almost every time I would kinda panic, being sure that this is the time I die becuase of a heart attack. This would go on almost every night for 2-3 months before I finally went to see a doctor. 

They checked my heart and my blood, and it turns out I'm very healthy. At least physically... 

Dealing (or postponing dealing) with the issues during 2017 made me lose all motivation to stay healthy (working out and eating healthy food). I usually turn to food/sweets when I'm depressed or sad, and this time was not an exception. 

2011 was my "fatso-year". I gained so much weight and that is when my weight peaked... Until now. I have now gained so much weight, this is the "heaviest" I've ever been. It has gotten to the point where most of my clothes are too tight and only going for a walk is exhausting. Maybe that's not too weird since im carrying like 12 kg more than I  did in June... 

This year I am going to focus on being healthy rather than having "losing weight" as my main goal. I want to be able to accept the things I cannot change. I want to have the strength to take control over my life and my own mind. 

2018 is going to be my get-well-year!