Packes Syrra

Mitt liv har präglats av mentala upp- och nedgångar. Emotionellt har jag alltid varit lite "antingen eller", dvs mår jag bra så mår jag jättebra och mår jag dåligt så är jag ganska sänkt. Kanske kan jag uppleva detta för att jag inte riktigt reflekterar över perioder där man mår mittemellan eftersom man då bara tågar på i vanlig ordning. 

Just nu lever jag i en mittemellan-period, fast på ett annat sätt än vanligt, det är liksom både och samtidigt; Jag har haft en period där jag har haft mer ångest än vanligt. Förra veckan vaknade jag av hög puls, vilket var länge sedan sist. Jag får ibland svårt att andas, ungefär som om någon sitter på mitt bröst. Jag har inte heller kunnat sätta fingret på vad det beror på och andningsbesvären kommer ibland ganska oannonserat. Häromdagen insåg jag att det skulle kunna ha att göra med Coronan och följderna av den. Inte för att jag vet om jag har haft det, utan för att jag ibland kan känna mig ganska ensam. Jag är van vid en ganska hög social stimulans men nu när jag har jobbat hemifrån har jag knappt träffat någon utöver familjen mer än när jag har varit och handlat. 

Samtidigt som ångesten är på tillfälligt återbesök har jag känt mig så otroligt lycklig en period. Jag kan vissa stunder känna mig överväldigad av kärleken jag känner för Eleanor. En kärlek som jag fysiskt kan känna i mitt hjärta och som ofta leder till lyckotårar. Hur är det möjligt att känna så här mycket kärlek till en människa? 

 Musiken har alltid varit en stor del av mitt liv. Den har hjälpt mig så många gånger genom livet, vissa perioder har den varit viktigare än andra. Ibland har den nästan känts som ett beroende medan den andra gånger har den bara funnits där i bakgrunden. Musiken har alltid givit mig en känsla av tillhörighet, som att det är precis där jag hör hemma och där är det okej att vara sig själv till 100% - no judgement. 

Där jag befinner mig i livet just nu kan musiken aktivera precis varenda känsla jag har i mitt register på bara några sekunder.  

I hela mitt liv har jag dyrkat solen. Jag har alltid känt att jag är ett "sommarbarn" för att jag älskar ljuset och värmen. Denna sommar har levererat fint och varmt väder, utom under semesterveckorna, typiskt nog. Jag tycker ändå att jag har hittat ett sätt att ta vara på de sista sommardagarna. Varje dag, på lunchen, åker jag ner till poolen och simmar i ca 15 minuter. Det är riktigt skönt, dels att få komma ut/iväg men också att röra lite på sig. Jag känner att jag på senaste tiden har varit som allra mest mindful när jag går på den lilla grässtigen som leder ned till poolen. Med solen som värmer, alla dofter av sensommar och en helt fantastisk utsikt över sjö och poolområde. 

Här är det inte många ingredienser som saknas för att jag ska må som allra bäst, eftersom det påminner så mycket om att vara utomlands...

Jag ogillar starkt att leva i ovisshet och det känns som att ingen i hela världen vet var allt ska ta vägen. All skit som 2020 har bjudit på hittills, vad fan kommer här näst...?