Mittemellan fast ändå väldigt mycket upp&ner

Mitt liv har präglats av mentala upp- och nedgångar. Emotionellt har jag alltid varit lite "antingen eller", dvs mår jag bra så mår jag jättebra och mår jag dåligt så är jag ganska sänkt. Kanske kan jag uppleva detta för att jag inte riktigt reflekterar över perioder där man mår mittemellan eftersom man då bara tågar på i vanlig ordning. 

Just nu lever jag i en mittemellan-period, fast på ett annat sätt än vanligt, det är liksom både och samtidigt; Jag har haft en period där jag har haft mer ångest än vanligt. Förra veckan vaknade jag av hög puls, vilket var länge sedan sist. Jag får ibland svårt att andas, ungefär som om någon sitter på mitt bröst. Jag har inte heller kunnat sätta fingret på vad det beror på och andningsbesvären kommer ibland ganska oannonserat. Häromdagen insåg jag att det skulle kunna ha att göra med Coronan och följderna av den. Inte för att jag vet om jag har haft det, utan för att jag ibland kan känna mig ganska ensam. Jag är van vid en ganska hög social stimulans men nu när jag har jobbat hemifrån har jag knappt träffat någon utöver familjen mer än när jag har varit och handlat. 

Samtidigt som ångesten är på tillfälligt återbesök har jag känt mig så otroligt lycklig en period. Jag kan vissa stunder känna mig överväldigad av kärleken jag känner för Eleanor. En kärlek som jag fysiskt kan känna i mitt hjärta och som ofta leder till lyckotårar. Hur är det möjligt att känna så här mycket kärlek till en människa? 

 Musiken har alltid varit en stor del av mitt liv. Den har hjälpt mig så många gånger genom livet, vissa perioder har den varit viktigare än andra. Ibland har den nästan känts som ett beroende medan den andra gånger har den bara funnits där i bakgrunden. Musiken har alltid givit mig en känsla av tillhörighet, som att det är precis där jag hör hemma och där är det okej att vara sig själv till 100% - no judgement. 

Där jag befinner mig i livet just nu kan musiken aktivera precis varenda känsla jag har i mitt register på bara några sekunder.  

I hela mitt liv har jag dyrkat solen. Jag har alltid känt att jag är ett "sommarbarn" för att jag älskar ljuset och värmen. Denna sommar har levererat fint och varmt väder, utom under semesterveckorna, typiskt nog. Jag tycker ändå att jag har hittat ett sätt att ta vara på de sista sommardagarna. Varje dag, på lunchen, åker jag ner till poolen och simmar i ca 15 minuter. Det är riktigt skönt, dels att få komma ut/iväg men också att röra lite på sig. Jag känner att jag på senaste tiden har varit som allra mest mindful när jag går på den lilla grässtigen som leder ned till poolen. Med solen som värmer, alla dofter av sensommar och en helt fantastisk utsikt över sjö och poolområde. 

Här är det inte många ingredienser som saknas för att jag ska må som allra bäst, eftersom det påminner så mycket om att vara utomlands...

Jag ogillar starkt att leva i ovisshet och det känns som att ingen i hela världen vet var allt ska ta vägen. All skit som 2020 har bjudit på hittills, vad fan kommer här näst...?


Fight or flight

Fight or flight. 

Om jag kunde skulle jag välja det senare. Fast "flight" som i "flyga" snarare än att "fly". Fast ändå lite både och. Önskar mig en stund i ett varmare klimat där behovet av varma kläder, eller några alls, är lägre men behovet av vätskeintag och skydd för kroppens känsliga hud är högre. Där D-vitamin inte behövs i pillerform, utan kommer naturligt genom att vistas i solens ljus och där sand i underkläderna är dagens största problem.

När den här känslan infinner sig finns det ingen återvändo, den är här för att stanna tills den tillfredsställs av något i ovanstående stycke. Det är en känsla som innehåller så många andra känslor;  glädje, sorg, längtan, kärlek och hat. Alla känslor ligger där och lurar, precis som i en påse Bertie Bott's Every Flavour Beans - Godiset i Harry Potter som verkligen har alla smaker: banan, blåbär, daggmask, korv, snorkråka, sockervadd och spya. 

Den känslan som är lättast att beskriva är frustrationen. Den smakar bittert men en hint av "jag orkar inte". Fast det gör jag ju, utan problem. Jag krigar på i vanlig ordning, kämpar mig ur min varma säng på morgonen efter att jag snoozat igenom 4 olika larm, som jag tryckt av på min iPhone och min Apple Watch om vartannat. Vi trängs i badrummet, speciellt när vi ska passera varandra för att gå till varsitt handfat på en av våra tre toaletter. När det är dags att åka muttrar jag lite över att jag också gärna haft en bil med dieselvärmare och rattvärme då jag hoppat in i min kalla bil. Tacka fan för rövgrillen som är min enda räddning på min 10 minuter lååånga bilresa till busstationen. På kontoret måste jag hämta kaffe för att få upp värmen, men så jävla typiskt så är det goda bryggkaffet slut, så jag måste ta ur kaffemaskinen istället. Inte alls lika gott! Hela dagen går - lång som fan är den där höjdpunkten är 60 minuters lunchrast - innan jag äntligen får sova på bussen som ska ta mig hem igen. Inte hela vägen hem då, utan till stationen där bilen hunnit bli kall sedan länge. På vägen hem måste jag stanna och handla eftersom de 8 olika maträtterna som finns hemma är så fruktansvärt tråkiga - hur tänkte vi när vi storhandlade sist egentligen?!  Väl hemma vägrar den lilla leka själv medan jag lagar mat, utan ska allra helst vara i famnen. 12 timmar utan sin mamma på dagen, då kan hon väl bara vänta i typ 40 minuter till innan vi kan gosa lite? Mamma är faktiskt hungrig!  Efter middagen har vi i bästa fall någon timme tillsammans hela familjen innan det är dags för nattning, som vissa kvällar blir en kamp - utdragna nattningar som säkert tar 20-30 minuter! Helt slut sätter man sig i soffan för en lugn stund men slutar med ett upprört pulspåslag och att man svär över all skit som händer i världen när scrollar igenom diverse sociala medier och kvällsblaskor. Vi trängs återigen i vårt "stora lilla" badrum för att sedan fortsätta "the infinite scrolling" i sovrummet. Efter en bra stund lägger vi ner telefonerna och konstaterar att vi gått och lagt oss, i vår varma säng, alldeles för sent idag igen... Och så börjar det om...

Våren är så nära, nästan så att man kan ta på den. Och så idag är en det utfärdat en klass 1-varning för snöfall... "och ändå så långt bort..."


(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)






20 oktober, BF och ingen bebis

Jag vet så väl att man inte ska ställa sig in för mycket på det beräknade förlossningsdatumet. 4-5% föder på BF och majoriteten av förstföderskor går över tiden, så statistiken kan jag. Men kan ändå inte låta bli att känna mig lite lurad. Vad fan, det var ju idag bebisen skulle komma!  

 

Jag vet lika väl att det bara är bra att man går några extra dagar eftersom relaxinet hjälper till att luckra upp kroppen lite till inför förlossningen och att livmodertappen mognar ännu mer. Men det tar inte bort det faktum att jag längtar så otroligt mycket efter att få se hur vår dotter ser ut, hur det känns att få hålla i henne för första gången eller att få kliva in genom dörren hemma och vara en familj på 3 personer. Jag vet att det som kommer emellan nu och då kommer vara smärtsamt och slitsamt men inte ens det tar bort denna känsla av att jag vill att det sätter igång NU! (Förmodligen kommer det låta annorlunda i förlossningsrummet, men det tar jag där och då). 

 

Jag känner mig redo för att föda barn. Jag är nästan taggad inför den stora uppgiften jag står inför. Jag är inte rädd. Inte just nu iallafall. 

Det som händer, det händer oavsett om jag nojar eller inte innan. Tänk om jag skulle noja för något som inte händer. Vad onödigt! 

Jag känner att jag har fullt förtroende för personalen i Nyköping, likt det förtroendet jag har för en pilot när jag ska flyga. Det känns bra. 

 

Vi har fått träffa några av de härliga barnmorskorna och läkarna på förlossningen när vi varit där på kontroller och vi har blivit mycket väl bemötta. 

 

Jag och Johan påminner varandra hela tiden om att det snart är dags. Vi väntar och längtar tillsammans. Vi är överens om att ju närmare det kommer desto mer overkligt blir det nästan.


Längtan

Det finns så många saker att längta till just nu.  

Det mest uppenbara och självklara är att få träffa den lilla människa som växer inuti mig, den lilla som är hälften av mig och hälften av den finaste människan jag vet. För varje sekund som går närmare den stunden jag får se den lilla, älskar jag den mer och mer och kan knappt vänta på att få följas åt resten av livet.  

Jag längtar också efter att inte längre vara gravid. Även om jag haft en ganska enkel graviditet, med endast småkrämpor till och från, så börjar jag ändå längta efter att slippa känna mig stor och otymplig. Bara att kunna gå en liten sträcka utan att få ont, flåsa som efter en löprunda och få sammandragningar så att hela magen blir hård och obekväm...

Jag längtar efter att kunna gå till gymmet, sätta i hörlurarna och bara springa på löpbandet. Att få igång kroppen och orken igen. Se resultat av det hårda arbetet man lagt ner i form av kosthållning och träning. När man äntligen slår sitt personbästa och känner sig stark...

Jag längtar efter att kunna äta och dricka det jag vill. Det är inte så många saker jag behövt utesluta från kosten som känns jobbiga att avstå. Däremot kan jag verkligen sakna att ta ett glas rött, beställa en Heiniken eller blanda till en Vodka-Lime-(Schnela). Jag tycker inte att det har varit svårt att avstå alkoholhaltiga drycker, men jag saknar dem ibland. 

Jag längtar efter att kunna sova utan en massa extra kuddar och konstiga sovställningar där varje vändning under natten innebär stånk och stön. Eller bara att sova på rygg och ändå kunna andas... 

Oavsett hur mycket jag längtar och saknar så känns det så värt det. Det är ju trots allt det största man kan vara med om i livet, att bli förälder. Tänk att om ett par månader blir jag mamma och Johan blir pappa, till VÅRT barn.


För envis för min kropps bästa...

Kroppen börjar bli tung. +10kg sedan graviditetens start och börjar bli ganska framtung. Hjärnan håller inte med. Den ligger ca 1 år efter, för den tror oftast att jag är lika ”smal” som jag var då. (Nåja, i jämförelse iallafall). 

Hjärnan vill fortfarande göra saker som jag brukade kunna göra och idag lyssnade jag mer på hjärnan än på kroppen. Jag har tvättat och hängt ett par maskiner bebiskläder och resten av dagen har spenderats i köket. 

Jag har gjort tre olika sorters glass, med smaker från trädgården (röda vinbär och krusbär som jag var ute och plockade på förmiddagen) och dessutom vaniljglass. Utöver det fick jag för mig att göra maränger på äggvitan som blev över från glassgörandet. 3 plåtar maränger blev det. Tog en paus och åkte ner till poolen för ett dopp och fortsatte sedan i köket. Hemmagjord coleslaw och grillade hamburgare till middag. 

Inte många minuter i sittande läge idag så fötterna har tagit ganska mycket stryk. Ont här och var  

Johan har varit jätteduktig i barnrummet där han har börjat renovera. 

Gick in i v30 idag och hoppas att veckorna efter semestern får gå fort. 39 arbetsdagar har jag räknat till men några av dem kommer bli halvdagar eftersom vi ska till barnmorskan och dessutom ett par föräldrakurser. 

Längtar efter att få träffa den lilla människan som växer i magen. 

Gravidhjärnan har börjat ta ordentlig fart, eller är det tvärt om kanske? Om jag inte säger fel ord så tappar jag dem helt. Kan bli roligt men otroligt frustrerande också. 

Igår kom äntligen vårt blivande gudbarn och våra bästa vänners bebis Stella till världen. Har sett henne på några bilder och hon är otroligt söt! Hoppas såklart att vi får träffa henne snart också! <3 

Lite gammalt skit från förra året har idag besökt Hjärnkontoret. Antar att det blir så när man pysslar med mycket som inte kräver så mycket tankeverksamhet och då tar automatiska tankar över. Hoppas att det bara är tillfälligt...

Nu, kanonmiddag följt av glass 😊


Silja symphony och Casino

En man kom fram till roulettebordet och började spela. Han satsade hårt, förlorade och vann mycket om vartannat. Plötsligt kom ett par kvinnor och en tjej i tonåren fram till mannen och började läxa upp honom för att ”alla har ju faktiskt gått och lagt sig och X vet inte var du är någonstans”, ”Du kan ju inte bara gå till casinot när alla har gått och lagt sig” och ”förlorar du en massa pengar nu också?” (vilket han faktiskt gjorde just då). Mannen vände sig om till mig och sa ”nu får pappa skäll...” och himlade lite med ögonen. Andedräkten luktade starkt av alkohol och även ögonlocken avslöjade hans onyktra tillstånd.

”Nu måste jag visst växla in de här” sa han med en menande ton och sköt fram sina återstående marker åt killen som jobbade på andra sidan roulette-bordet. Han fick några ”inväxlingsmarker” av större valörer och det var en återstående av den lägsta valören €1. Mannen glömde den sista på bordet men dottern tog den i sin hand och ropade på sin pappa som gick iväg med en av kvinnorna som fortsatte skälla på honom.
”äh, Lägg den på 20” sa han. Dottern tvekade och hans ord kvävdes nästan av den arga kvinnans fortsatta klagomål. ”Nej, men gå och lägg den på 20” sa han igen. Dottern snabbade sig på och la markern på nr 20, precis i sista sekunden innan ”No more bets”-tecknet visades av killen på andra sidan bordet.
Gissa om jag tappade hakan när kulan landade på nr 20? Jag vände mig om för att se mannens reaktion, men han blev nästan utsläpad av den arga kvinnan och hade ryggen emot bordet. Jag kallade på hans uppmärksamhet och de första orden jag fick fram i min chock var ”hallå, är du på riktigt eller?!”. Mannen kom tillbaka och tog emot sin vinst på 30xpengarna och jag stod kvar där mer glad åt hans vinst än min egen på 7xpengarna på samma nummer.

Dreams

Rädd och vilse i skogen. Det börjar bli mörkt, eller så är skogen väldigt tät just här, och nu måste jag skynda mig för att hitta ut härifrån. Känslan av att någon förföljer mig. Ser mig om, det verkar som att jag är ensam. Går fortare för säkerhets skull. 

Plötsligt skymtar jag till ett ljus genom träden. ”Det där var definitivt en ficklampa och någon är efter mig”, tänker jag och börjar springa bortåt. Rädd. Jagad.  

Tillslut kommer jag fram till en bred väg, men ingen är där. Jag ser mig om och tillslut kommer en stor bil. En van? Den stannar vid mig och sidodörren skjuts bakåt, som en inbjudan att hoppa in. All rädsla är nu som bortblåst, trots att bilen är, för mig, helt okänd. 

I bilen sitter ett helt gäng olika personer, men mina ögon faller på en av dem. 

Han har långa blonda dreadlocks, solbränd hy, ljusblå ögon och mjuka ansiktsdrag. Han tittar på mig och ler välkomnande. 

 Jag kliver in i den trångt packade bilen, utan att säga något och vi rullar iväg. Destinationen är ännu okänd.  

Efter en lång bilresa är vi framme vid en gård. Det verkar vara någon slags kollektiv och samtliga personer i bilen tycks bo här. 

Jag följer med killen med dreadlocks. Han visar mig omkring och vi börjar prata. Jag vet fortfarande inte var vi befinner oss men jag är heller inte intresserad av att veta. 

Musik börjar spela ur högtalare i rummet där vi är och vi börjar dansa. Hans blick blir plötsligt intensiv och förförisk och fångar mitt intresse direkt. Han rör sig sakta emot mig, utan att vika bort blicken en sekund. Jag hör inte längre musiken, bara mina egna andetag som nervöst går fortare och fortare. 

Han nästipp nuddar vid min och jag känner hans varma andedräkt och han fortsätter röra sig till musiken i en slingrande rörelse precis framför mig. 

När jag känner att jag inte längre kan vänta och själv tänker ta nästa steg trycker han sina läppar mot mina. Han lägger sin hand runt min nacke och jag lutar mitt huvud bakåt. Hans fingrar griper tag i mitt hår och han fortsätter att kyssa mig passionerat samtidigt som han för mig in i sovrummet bredvid. Vi vill båda samma sak, jag och denna främling. 

Just det, främling var det ja. Vi båda inser precis samtidigt att vi behöver skydda oss. 

 Jag letar igenom min lättpackade ryggsäck som jag tidigare burit i skogen, men lite retsamt hittar jag bara en tom förpackning i min lilla necessär. Han återvänder med tomma händer och vi tittar på varandra och båda fnissar lite över vår iver att bli intima med varandra. 

Han kryper ned bredvid mig och vi pratar lite, samtidigt som vi känner på varandra. 

Jag slås av hur vackert hans ansikte är och hur hans ljusa ögon lyser i kontrast till hans solbrända hy. Han stryker sin hand över mitt hår samtidigt som han tittar på mig som att jag är det mest underbara han sett. 

I nästa ögonblick är jag tillbaka ute på gården med en karta i handen. Jag vet inte hur jag hamnade där, men jag ser mig omkring efter honom. Han finns inte där så jag tittar ner i kartan i försöker lista ut var jag är någonstans. Utan att veta exakt vad jag letar efter, går jag omkring och letar. Är det meningen att jag ska försöka ta mig hem?  

Ännu en gång tillbaka på gården och ser killen med dreadlocks... trodde jag. Med likadana kläder och samma frisyr, fast detta är en kvinna. Har jag misstagit denna person för att vara en man? De är ju så lika. Nej, det måste vara olika personer...

 Var tog han vägen då? Jag kommer aldrig få veta. 

 

New year, new start, new life

2018... Not a single day too soon. I am welcoming this new year with open arms, like a family member that has been missing. I am not sure how to sum up 2017, but I am not going to remember it as a good year.  


The downstairs bathroom is "done" (as good as it gets with these people), although we still haven't seen the invoice or our key that they still have. Oh, and they were "done" in September, a job they started in March that should not take more than 2-3 months... 



The summer of 2017 was supposed to be the best, but ended up the worst because of something that happened the week before my birthday. I will leave out the details, but this is something that fucked up a lot of things and I don't think I'll get over it for a while. I'm trying to accept that, but it is hard. 

Since my summer vacation was not very private, meaning I didn't have any alone-time, I didn't get time to process it all right after it happened. Going back to work wouldn't make it any easier since we had to start working over time every week starting in August and our heaviest period of the year started and kept going until October/November. Also, the first week of my summer vacation I had to go to the doctor with a soar throat and I had to take pills for 10 days....


My body started to tell me to stop (or at least to slow down a bit) by giving me a weird vibration-feeling in my chest and a heart that was beating way too fast, usually when going to bed. My resting heart rate is usually around 65-71 bpm, but as I was about to fall asleep my heart rate could spontaneously raise to 95+ bpm. Almost every time I would kinda panic, being sure that this is the time I die becuase of a heart attack. This would go on almost every night for 2-3 months before I finally went to see a doctor. 


They checked my heart and my blood, and it turns out I'm very healthy. At least physically... 


Dealing (or postponing dealing) with the issues during 2017 made me lose all motivation to stay healthy (working out and eating healthy food). I usually turn to food/sweets when I'm depressed or sad, and this time was not an exception. 

2011 was my "fatso-year". I gained so much weight and that is when my weight peaked... Until now. I have now gained so much weight, this is the "heaviest" I've ever been. It has gotten to the point where most of my clothes are too tight and only going for a walk is exhausting. Maybe that's not too weird since im carrying like 12 kg more than I  did in June... 


This year I am going to focus on being healthy rather than having "losing weight" as my main goal. I want to be able to accept the things I cannot change. I want to have the strength to take control over my life and my own mind. 


2018 is going to be my get-well-year!


Two weeks

In two weeks I will have a fresh start. A new year, leaving 2017 behind. It feels good and I cannot wait.

I am going to see 2018 as a starting point of my new life. Not only "I’m gonna lose weight", but also to move on from everything that has happened in the past year. 

I feel motivated, I want to feel good a be healthy again. Not only physically. My focus will be my mental health and I have realised that is what is important. 

It will be good. 
I will make it good. 

Master of puppets

The best thing about being on the mail-team and not on the phone is that I can listen to music when I'm working. Since before my vacation I've been sitting alone with no people around to talk to so I've been listening to music almost all the time. 

Yesterday I found "Metal Talks" on Spotify and it's kinda like a podcast/radio show where bands/band members talking about their music and the band and so on. 

Today I'm listening to Metal talks - Metallica. They had Master of Puppets on the playlist and even though I've listened to it a thousand+ times it still gets to me. This time I had to hold back the tears when the solo came, it just says a lot about how fucking good it is. It is definitely one of the best solos in the history of music, according to me. 

I don't think I can express how much I love this band and their music! Maybe I should just not hold back and let the tears speak for themselves?

XXX

Metallica - Master Of Puppets YouTube

Butterflies

It's been a while since I had this feeling... Butterflies! Excited, tingly! This is usually my Going-To-London-Feeling.
Tonight I'm going to Gröna Lund in Stockholm to see KoRn for the 3rd time. I was never a huge fan until Download2016 when I saw them for the first time. Before the gig we were talking about maybe going back to the hotel instead, to wait for Rammstein, but we decided to stay anyway and I am so glad we did! Both of us totally flipped when we realised how fucking good they were. So good, I actually think they were one of the best acts on DL2016! We jumped around, headbanging, totally overwhelmed. At some point I had to stop everything I was doing and just listen - the sound was so good, I thought it was playback. But it wasn't. Just KoRn being awesome! 


Tomorrow I'm going back there to see Rival Sons for the 4th time. I will probably re-fall in love with Jay Buchanan, the singer. His voice just hits my heart and breaks it into a million pieces. It can't be explained, it is just crazy how much power he has in his voice. The way he not only just sings but expressing feelings, he's expressing the music in a way that I have never ever seen anoyone do before. I would say, without a doubt, he is the best rock n roll singer on this planet! (Bare in mind that this is coming from someone who has a hard time saying anyone's her favourite apart from James Hetfield, Metallica or Ivan Moody, FiveFingerDeathPunch). His bandmembers are of course very talented as well and they seem to have a chemistry that I also never have seen before. For example on their latest album Hollow Bones there's a track called Hollow Bones pt 2. I was listening to the commentary track and found out that it was basically a "jam-session" and the song ending up on the album was the first take. Hollow Bones pt 2 was my favourite track on this album before I found out, then -  MIND-FUCKING-BLOWN! Then hearing it live.. Oh My God! 

You can listen to it on Spotify or Youtube, links below! 

You. Are. Welcome. 
Enjoy! :) 

Hollow Bones pt2 - Spotify
Hollow Bones pt 2 - Youtube

Things that happen

Sometimes things happen in your life. It all happens in a few seconds and everything changes forever. 

You end up miserable, knowing that you could've done a million things differently and things could still be like they used to. Being torn between blaming yourself for what happened and knowing it's not your fault. 

"If only I had...", "I should just have...", "What if I...".  None of it actually really matters, because it did happen and you did not do a single one of those millions things differently. 

What could've been if THAT didn't happen? How would things be now? I guess that's what hurts the most. Knowing things could still be good. That, and people not believing in your side of the story. The people you still want as your friends... 

The guilt and shame of ending up in that situation. How could this even happen? 
Still it's not those few seconds that repeat itself in the head like a broken record. It's everything around it, the broken relationships and trusts, the hurt and tears and the feeling that "Why did things have to end that way?". What could have been. 

How do you kill the demons inside your head?
Deciding not to let them get to you doesn't really help. Maybe acceptance comes later on...?
Until then, do you let the demons take over and break you down just to be able to build yourself up again or do you pretend they don't exist until they're gone forever? 


I'm Loving It....?

2017/07/14
For the first time in ages I went to McDonalds for lunch today. I had the new Chicken BigMac and it tasted ok...

Right now I just wish I had something else for lunch, because I feel so bloated and disgusting and it feels like I have gained 5 kg over lunch. 
The taste in my mouth feels like I've had a tree-day-old McD-burger and honestly, I wish I didn't have my emetophobia (fear of vomiting and everything about me/other people vomiting) becuase I just wanna stick my fingers in my throat and get it all out. Not in a bulimia-kind-of-way, I just don't feel well after having that burger and it kinda feels like posion in my body. 

I'm planning on taking an hour walk after work (planned it way before the McD-mistake) and now I cannot wait. Not only cause I want to do something about this disgusted-feeling but also, the moment I walk out that door - my vacation starts.. 4 weeks baby!!!! I really need this time off to deal with everything that's been going on lately. I wanna get back on track now, and I think having time off is a good start. 
I hope I will have the motivation and energy to get this body moving and get back in shape! According to the forecasts the weather is going to be nice and I really want to spend time outside and enjoy this short period of time we call "summer". The Swedish climate makes me bitter, I know. 
Yesterday I was talking to a few people at work and I said that I can relate people who feel they were born in the wrong body. I'm pretty sure I was - I think I was supposed to be born in another country even.. Now, don't mean it in a "I was born a girl but I'm actually a dude"-kind of way but more like, "I was supposed to be from Southern Europe". Somewhere where it won't get too cold, where it's like summer most of the year. I don't mind if it's raining as long as it's not too cold. 

The only thing that's weird is that I have abstinence for hockey now. And I know that, basically there's no hockey unless it's autumn/winter... 
The excitement, adrenaline, hope, the belly aches and happiness. As soon as the schedule for season 17/18 was out I put it in my calendar. Yesterday I was thinking I might go to see Airbourne in Stockholm in October, but noticed I can't cause it''s gameday. That's how much of a nerd I am. Can't wait! 

But first... SummerVACATION!!!!!!!!!!!!!






Rock, Eat, Sleep, Repeat...

Well, almost.. More like: Rock, eat, -- repeat. 2 ½ hours of sleep is what I got after coming home from the Guns N Roses concert on Thursday.
I thank god for caffein right now (funny since I don't even believe in god... That's how thankful I am). 

On Wednesday I went to Bråvalla Festival, Norrköping and saw System Of A Down. FINALLY! I listened to them a lot when I was a teenager and they were one of the first rock bands I really liked. (Now that I think of it, it's a weird first rock band to like that much)
Their show was so fucking weird sometimes, but also - SO FUCKING GOOD! They had a set of ~30 songs but it never got boring. Out of all my favourites, they played all of them but maybe 5 songs, and I have a lot o favourites... 
During a few of them, things got so weird on stage, I was thinking "did someone slip something in my water earlier or is this really happening?".

Thursday was Guns N Roses-night at Friends Arena. This was amazing too.. And Long.... 3 hours and 9 minutes. My feet almost died and I felt like the oldest lady in that arena. I almost felt bad complaining since I saw at least 5 pregnant ladies where I was standing, one of them looked like she could give birth any second. 

"Not in this lifetime tour" is what they call it and the story behind it is so funny. (The band splitting up, Axl and Slash having this huge fight about whatever and saying that a reunion will never happen, "not in this lifetime" and then it happened anyway). 

The show was really good, but I'm not very happy with the sound where we were standing. Apparently the sound was really good at the very front and I remember it was when we saw AC/DC at Friends arena, but where we were standing it was not as good this time. This arena is known for its bad sound, so it was not really a surprise. A few of the songs got pretty boring to me, since I haven't really listened to The Chinese Democracy-album, like at all... Johan has waited for this for over 15 years so he was really happy (like a child on Christmas x10000). He even said "Slash must be like no.1 on your freebee-list* after this huh? Like, I'm not attracted to dudes, but I worship this guy". He was right. 
*Freebee-list is a list of 5 celebrities that you get to XXX without it beaing cheating or the other person getting mad. 

There is something about Slash and his guitar. Like, I don't see it as "a guy and his guitar". He somehow becomes one with that beautiful instrument and expresses himself through it in a way that I feel like I can understand, even though there are no words. 
There's no doubt the guitar is the love of his life and I am grateful that it is, because I get to enjoy his relationship with it too. 

The show ended with pyro and confetti and Paradise City. The company running the trains in Stockholm (SL) decided that it would be a good idea starting their new project on this day at 22:00. Two hours before 55.000 people were supposed to leave the area. The trains would leave every 30 minutes and wouldn't operate south from Stockholm Central and we parked our car in Tullinge like always, going to Stockholm(30 minutes with trains from Stockholm C). Getting a taxi was impossible and there were barely any busses either. We were running around the area, really confused and tired, trying to get the fuck out of there and 01:30 we managed to catch the train to Stockholm C. From there we had to find a taxi (just like 30.000 other people). We finally found one that wasn't too expensive. The driver listened to GNR so that was a good sign. When we finally got home we went straight to bed - 03:30. 2 ½ hours later my alarm went off since I had to go to work. Zombie-mode. 

On friday I had a little birthday party for some friends and family. We watched Trosa Stadslopp, an 8,9km long run that happens every year around my birthday, and had food/cake/icecream. I am so grateful for all the love and presents I got during this night. It is amazing I could stay awake for so long, especially since I tucked Theo in when he went to bed. I stayed in there with him until he fell asleep and I was about to do the same. 

On saturday we went to Erik, Tess and Gustav for their moving in/"naming ceremony". The weather was really nice so we could stay outside, playing games having cake and food. It was a really nice party and I wish we could've stayed longer but I was really tired so we decided to go home instead of staying over like we first had planned. 

Sunday was all about recovering. I stayed in bed until noon and then I just chilled aaaaall day. This week is the first week without any plans during the week since april, so hopefully I will have more time to just take it easy. This friday we will go back to Gdansk, Poland with Karlsson and Alle this time. I am really looking forward to it, especially having the best beer in the world at Hotel Gdansk*****. Can't wait! 

XXX


Wanderlust

Wanderlust
/ˈwɒndəlʌst/
noun

A strong desire to travel.

This is what I feel in my entire body right now. It is stronger than ever and I just want to go somewhere. I don't really care about where I'd go, just somewhere else. Away from here. 

I feel like I'm in a place where every day is the same. I don't feel like I have time to do much except for working, eating, sleeping and sometimes going to the gym. I want time off work and enough money to do something with that time.

I started off fantasising about the Maldives and Thailand, going somewhere exotic, far far away. But now I'm at a point where I'm even dreaming about going to Gothenburg (4 ½ hour drive away), or even to one of my favourite places near where I live (like 15 min drive).

The plans for my summer vacation are not done yet, but hopefully I will be able to go somewhere. I might go to Spain with some friends, but it all depends if every one can take time off at the same time. I've also been thinking about going to England, and MAAAAAYYYYBE go to Download for one day, to see System Of A Down and Five Finger Death Punch, but it also kinda depends if I can get someone (anyone at this point) to come with me. 
 
With desperation comes creativity. Maybe this gives me a chance to figure out a way to make more money and have more free time... 


RSS 2.0