Packes Syrra

Jag har förlorat en underbar människa som betyder väldigt mycket för mig och som varit en stor förebild. En stor saknad. 

Jag har återfått kontakten med en vän som jag har saknat något fruktansvärt mycket. 

Jag har åkt till London helt på egen hand och vågade tillochmed gå fram till en av mina idoler och frågade om jag fick ta en bild och det fick jag. 

Jag har börjat lyssna på ett band som spelar sjukt bra musik. Jag är så kär i sångarens röst, så mycket att jag även gillar deras låtar som är "WazzaWazza" (även kallad "skrikmusik"). 

Jag har varit full för första gången i mitt liv, och en gång till efter det...

Jag känner mig annorlunda... Fast ändå likadan. Jag känner att något har hänt inom mig, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. 

Jag känner mig mer mogen, och mer vuxen... Usch, jag hatar ordet vuxen... Det låter så seriöst och tråkigt. Jag har aldrig sett mig själv som vuxen, utan mer som ett barn i en vuxen kropp, men nu är det något som får mig att jag kanske inte är en liten unge längre. Då och då får jag separationsångest, för det är ju barnet jag alltid har varit... Ska detta barnet lämna mig nu? För alltid? Eller är det bara för ett tag? 

Ännu är det inte helt borta, och det ska jag se till att det aldrig blir heller! 

Ett av mina stora framsteg under hösten var att söka jobb utomlands, som språkreseledare. Förr har det inte varit tänkbart att åka och jobba utomlands utan Johan. Men när jag snubblade över annonsen, av en ren slump, kände jag inget tvivel. Inte det minsta. Det fanns ingenting inom mig som tvekade på det. 

I tisdags sökte jag jobbet! Mitt förstahandsval var som språkreseledare i London, det andra var på Chelsea football camp och det tredje var alla för kurser på Malta. Jobbet skulle vara under 3 veckor i juni/juli och det skulle vara den stora drömmen att få jobbet. Jag vet att det skulle passa mig skitbra och alla som känner mig litegrann vet ju hur mycket jag älskar London! <3

XXX