Packes Syrra

Så ännu en gång var det dags för DreamTeam McAwesome/Double Trouble/Daughters Of Darkness/Yen och Marlene/Jenny och Malin att åka till England.

Det som skiljer denna gång från föregående är inte bara att vi åker under sommaren men att vi inte åker direkt till London. Här kommer en ”sammanfattning” av vår resa:

Vi träffades i Liljeholmen för att ta bussen till Trosa, där vi skulle äta middag med mina föräldrar och Johan innan vi åkte vidare till Skavsta Airport. Blev serverade Spaghetti och köttfärssås som var lika god som vanligt. Vi passade på att gå ner på veteranbilsträffen och tittade på fina bilar. Dock var det väldigt kallt, trots att solen tittade fram, så vi valde att gå och köpa varsin mjukglass istället. (Lite dubbelmoral, jag vet men satans så gott det var).

Vidare mot Skavsta där vi växlade lite pengar innan vi gick igenom säkerhetskontrollen. Precis som väntat frågade kontrollanterna om jag kunde öppna min väska för att visa vad jag hade där i, men det var inte sprängdeg, det var mandelmassa. (Återkommer till det). Hursomhelst kom vi igenom och gick ett snabbt varv i taxfree-butiken innan vi gick till gaten.

Flygningen gick bra och det var väldigt vackert eftersom solnedgången var precis när vi skulle lyfta. Landade i tid, men det som tog lång tid var att gå igenom passkontrollen. Som tur var hade vi gott om tid tills vår buss skulle gå. När vi äntligen kommit igenom gick vi till Burger King och åt lite mitt-i-natten-mat innan vi gick och köpte färdkost.

Därefter följde en 3 timmar lång bussresa till Birmingham. Där hade vi först tänkt bo på busstationen men efter att vi googlat lite på stället bestämde vi oss för att boka ett hotell i alla fall. Blev guidade av personalen på busstationen, var vi skulle gå någonstans och ju närmare vi kom desto mer obehagligt kändes det. Först gick man ner i en obehaglig gränd, därefter tog man ner i en annan, ännu mer obehaglig gränd som var sönderklottrad och otäck. Det satt t.o.m. skyltar uppe där det stod “keep out, DANGER”. När man gått hela vägen ner för denna gränd kom man slutligen till ytterligare en, som var ännu mer obehaglig än de föregående. Det var som taget ur en skräckfilm, där det stod en staty av en dinosaurie bakom muren med taggtråd och ur den överfulla soptunnan hoppade det ut en vildkatt. Dörren var försedd med ett digitalt kodlås där man skulle slå in en pinkod man fått vid bokningstillfället. Koden jag hade fått fungerade förstås inte och är vi ringde på dörrklockan om och om igen var det ingen som öppnade. Tillslut ringde jag till detta vandrarhem som meddelade att vi faktiskt missat vår incheckningstid. Killen jag pratade med var fruktansvärt ohjälpsam och var inte på något sätt ledsen för oss ensamma tjejer i en obehaglig gränd, att vi inte längre hade någonstans att sova i natt.  Vi vände då tillbaka till den ursprungliga planen att sova på busstationen. Helt ärligt kändes det tryggare än att bo på vandrarhemmet.

Bänkarna på stationen var dock helt klart obekvämare att ha som sovplats än en säng. Korta perioder av sömn var det som erbjöds, vilket följdes av halvtaskigt humör. Försökte (och lyckades) vända på det genom en fantastisk frukost på Starbucks.

Efter 5 timmars väntan fick vi äntligen kliva på bussen mot Derby. Kom fram efter en timme och gick raka vägen till Primark för att införskaffa gummistövlar. Tog sedan en taxi till hotellet vi hade bokat, där vi blev väl mottagna av receptionisten. Vi kom redan kl. 11, och incheckningen skulle vara kl.14, men vi hade tur – vårt rum var precis klart när vi kom fram. Det var dessutom ett av de trevligare rummen på hotellet. Pratade med killen i receptionen en liten stund innan vi turbo-gjorde-oss-iordning.

Kläder och prylar flög över hela rummet och vi sprang fram och tillbaka som yra höns, men när vi väl var klara var vi riktigt snygga! 

Receptionisten hjälpte oss att boka en taxi till festivalen. Chauffören var förmodligen inte helt rutinerad – när vi hoppade in i bilen frågade han var vi ville åka. Vi jublade: ”DOWNLOAD FESTIVAL!!!!”. Han tittade frågande på oss och frågade: ”Jaha, och var är det?!”. Det slog mig då att han kanske inte kände till festivalen så vi förklarade att det var på Donington Park. Ännu en gång la han huvudet på sned och frågade om vi hade en postkod eller en adress. Efter att han hade försökt i ca 5minuter att googla fram adressen tog jag hans telefon, googlade ”Donington Park” och klickade på vägbeskrivningar, så var vi iväg. Jag tror han kände sig ganska cool när han körde runt på två snygg a tjejer med musik som dundrade så högt så att halva England hörde oss. Dock imponerade hans musiksmak inte så mycket på oss. Vi kom fram till rätt adress och gick vidare till själva entrén.

Vi hade hoppats på att få möjlighet att träffa våra idoler i FiveFingerDeathPunch, men vi hamnade först i fel kö, vilket följdes av att vi ”valde” fel kö. När vi kommit till rätt ingång valde vi nämligen en kö som stod helt stilla. Vi valde därför ganska snart att byta till en annan kö som gick betydligt snabbare.

Väl inne på området sprang vi emot ”the signing tent” där grabbarna i bandet skulle sitta inom 20 minuter. En värd som stod vid kör förklarade dock att vi kommit för sent, men vi valde att chansa och stå kvar ändå. Fick aldrig träffa bandet med stod ca 10 m ifrån och fick till en bild på ett par av dem. Sjukt coolt!

Vi gick därefter runt lite på området för att fördriva lite tid. Hittade till tatueringstältet där vi försökte bestämma oss för om vi skulle tatuera oss eller inte. Den långa kön till det aktuella tältet gjorde valet ganska enkelt, d.v.s. ingen tatuering. Hann få i oss lite mat som var sjukt god. Gick till en mexikansk vagn med någon form av chili con carne med ris, som serverades i ett tortillabröd med valfria tillbehör (jag valde guacamole och ost). Maten var sjukt god och kanske lite extra god eftersom jag var riktigt hungrig.

Five Finger Death Punsch var först ut av alla banden vi ville se. Det finns inte nog med ord i världen för att beskriva hur bra jag tyckte att det var. De sista två låtarna ”Never Enough” och ”The Bleeding” fick mig att gråta (ganska vanligt förekommande Jenny-Fenomen på konsert), men denna gång var det betydligt mer än vanligt. Kunde nästan inte sluta när konserten var slut.

Därefter spenderade vi lite tid med att titta på folk på festivalområdet. Det är helt fantastiskt hur kreativa folk är när det kommer till utstyrslar.

Strax innan vi gick vidare till nästa spelning (Dragon Force) började det duggregna. Skönt tyckte vi som var riktigt varma. Vädret hade under dagen varit perfekt för en dag som denna – molnigt men solens värme trängde ändå igenom molntäcket. Regnet ökade och ökade och när vi kom fram till tältet där bandet spelade var vi alldeles blöta.

Kort därefter gick vi tillbaka till ”main stage” där vi såg Judas Priest. Supercoolt! De har kört på i 41 år, dvs sedan mina föräldrar precis börjat skolan!

Gick därefter vidare till fel tält, där vi trodde att Black Stone Cherry skulle spela. Vi fick springa därifrån när vi insåg att scenen de precis börjat spela på låg på andra sidan av festivalområdet. Som tur var missade vi inte så många låtar, framförallt inte mina favoritlåtar!:D Fick dessutom chansen att höra en låt som de för första gången spelade live. Utom att det var kallt, blött och att jag nästan såg en tjej kräkas var även denna spelning helt fantastisk. Vi försökte stå tätt intill folk i hopp om att få låna lite av deras kroppsvärme. Lyckades sådär eftersom det var ganska glest i publiken och regnet ökade hela tiden.

Till sist gick vi tillbaka till ”Main Stage” för att se slutakten – Slipknot. Jag har aldrig varit nåt stort fan av bandet, men JÄVLAR vilken show! Superhäftigt, dock tycker jag att deras masker är läskiga. Bestämde oss för att lämna området ca 30 min innan det skulle sluta, just för att slippa värsta rushen när vi skulle tillbaka till hotellet.

Att somna har aldrig varit så lätt. Efter ett dygn med knapp två timmars sömn hann vi knappt komma innanför dörren innan vi sov som prinsessor båda två. Dock blev det bara 4 timmars sömn denna natt eftersom bussen vi skulle åka med skulle gå kl.07:00 dagen därpå.

Bussen till London blev ca 20 min sen till stationen. När vi väl kom på började tjejerna som hade möhippa väsnas. Detta skulle fortsätta samtliga 4 timmar av bussresan. Skapligt irriterande för två trötta tjejer som BARA VILL SOVA. ”Onda ögat” fungerade inte heller. Lyckligtvis hade vi hörlurar och kunde stänga in oss med musik.

Väl framme i London gick vi till vandrarhemmet, där vi fick lägga in våra väskor i ett bagagerum eftersom vi var 3 timmar tidiga (innan incheckningstid). Bestämde oss för att ta en sightseeing-promenad till Oxford street , vilket tog ca 1 ½ timme. Vi började vid Buckingham Palace där vi möttes av en stor parad eftersom drottningen av England hade sin födelsedag just denna dag. Vidare mot Westminister och BigBen, upp till Trafalgar Square och sedan vidare upp på Oxford Street. Började med 2½ timmars shopping på Primark, vidare till Victorias Secret där jag äntligen fick köpa min parfym som jag velat ha sedan i höstas. Efter shoppingen gick vi till Angus Steakhouse  där lunch/middag skulle intas. Det kan vara det absolut godaste måltid jag ätit i London. Perfekt grillat kött, pommes gjort på sötpotatis och rödvinssås. Skulle kunna leva på denna mat varje dag för resten av mitt liv! (Behöver jag säga att jag i skrivande stund är utsvulten?)

Tunnelbana tillbaka till vandrarhemmet där vi duschade och gjorde oss iordning inför kvällen. Snygga som aldrig förr tig vi en taxi till sydöstra London där våra vänner väntade på oss. Taxichauffören kan vara en av de bästa jag åkt med. Vi började prata om allt från musik till samhälle, politik och konspirationsteorier. Han var vänlig nog att stanna till vid en affär så att vi kunde springa in och handla för att sedan ta oss till klubben vi skulle till. Gick in på klubben där reggaemusik spelades live. Vi gick ut till uteplatsen där nästan hela gänget satt och det var här hela kvällen spenderades. Det var verkligen supermysigt att få träffa alla igen. Precis som jag lovat hade jag tagit med mig semlor till Josh. Han blev fantastiskt glad och ÄLSKADE den!

Spenderade hela kvällen med mys, dricka och språkkurs. Jag fick som vanligt lära ut svenska, med varierande resultat. Ännu en gång ville de veta hur man säger vissa ord som jag inte vill skriva ut här, för då får jag utegångsförbud. Men för en gångs skull fick jag lära ut vänliga ord/fraser som t.ex. ”Du är vacker/snygg”.

Bokade en taxi som meddelade att den var på plats, men när vi kom ut utanför fanns ingen taxi. Det visade sig att den stod på en gata i centrala London, inte där vi befann oss. Fick lösa det med att boka en ny taxi som kom inom 10 min. Utom att vi hann bli lite oroliga att tiden inte skulle räcka var detta ett perfekt tillfälle att få kramas en liten extra stund! Mysigt! :D

Taxin tog oss tillbaka till vårt hostel där vi hämtade våra saker för att sedan checka ut och gå till bussen. Bussresa till flygplatsen där vi checkade in bagage, köpte fika innan vi gick till gaten. Där hamnade i kön bakom två tjejer som var våra raka motsatser. Vi tyckte de var superjobbiga som stod och gnällde och suckade och de tyckte säkert vi var irriterande som kl. 07.40 på morgonen stod och flamsade sig igenom en recap av resan.

Resan hem gick bra. Vi mellanlandade i Trosa och precis som på vägen TILL London blev vi serverade mat när vi kom hem FRÅN London. Stort tack till mina fina föräldrar som kom och hämtade oss på flygplatsen <3

Avslutar detta kilometerlånga inlägg med att tacka Malin för en av de bästa resorna i mitt liv! I Love you Bro! :D Forever and Always – Daughters Of Darkness