Packes Syrra

Den kommande månaden kommer kräva massor med fokus. Dels för att jag har examensarbete men också för att jag samtidigt kommer jobba på VIA Egencia. 

Dessutom kommer jag köra fullt fokus på att nå min målvikt. Jag har en förhoppning att hinna och orka träna. Jag vet att det är smart att göra det eftersom det ger energi. 

 

Jag ser fram emot att gå ner i vikt eftersom det gör att jag mår så mycket bättre. Jag mår bättre i kroppen eftersom jag orkar mer, och jag mår dessutom bättre psykiskt eftersom jag blir mer nöjd med mig själv och får bättre självförtroende. 

 

Jag vet att en lägre vikt inte gör mig till en bättre person men jag har lärt mig att det viktigaste är att trivas med sig själv och jag trivs bra mycket bättre med färre kilon att bära på. 

 

Jag vet inte om känslan över att jag trivs bättre när jag väger mindre beror på "samhällsideal" eller om det hade varit samma utan dem. Jag tror inte att kroppsidealen är bra som de ser ut idag, eftersom många mår dåligt över sin vikt, kropp och utseende, men någonstans tror jag att utan dessa ideal hade världen varit ännu fetare än vad den är idag. 

 

Idag är det fler människor som är överviktiga än undernärda (nästan dubbelt så många enligt worldometers). Att lida av svält är nästan alltid ofrivilligt, men att vara överviktig tror jag är människans eget "verk". Vi väljer vad vi äter och hur vi använder den energin vi tillför i form av mat (och läsk, och godis, och fikabröd). Jag tror också attt det handlar om "because I can". Många fler människor har pengar till mat, och mycket mat. Det faktum att skräpmat ofta är billigare än hälsosam mat är förmodligen också en bidragande faktor, i kombination med att den aktuella skräpmaten även går snabbt och är lätt att få tag i, typ runt varje hörn (för vi människor har ju så jävla ont om tid). Att många ser snabbmat som lyx kanske också kan vara en orsak?

 

Som sagt, jag tror inte att hysterin är bra och att folk mår dåligt över det, men jag tror att kroppsidealen håller oss någorlunda motiverade att inte äta ihjäl oss... 

Det finns många olika relationer i en människas liv. Jag tänkte skriva om en av mina relationer. Min relation till mat. 

 

När jag var liten kunde jag äta i stort sett vadsomhelst, och vad jag kan minnas var det inget som påverkade mig utom att jag blev mätt. Det var först när jag slutade gymnasiet som jag började gå upp i vikt, och det gjorde jag i en rasande fart. Rätt var det var hade den pinnsmala tjejen förvandlats till en tjock ung kvinna (det var så jag kände mig iallafall). Det fanns en positiv sak för den tidigare "plankan" - bröst! Jag tror att mer eller mindre alla kvinnor vill ha bröst, oavett om de är stora eller små. För mig har det alltid legat så mycket kvinnlighet i bröst, och att äntligen inte bara vara platt över bröstet har varit ett litet plus i viktökningen. 

 

Jag har, så länge jag kan minnas, älskat mat och godsaker. Jag har blivit expert på att hitta anledningar att fira, just för att få äta extra gott och mycket. "Jo, men min kompis mosters hamster fyller år idag...". 

 

Jag är en känsloätare. Oavsett hur jag känner är det just känslan som blir bortförklaringen till att äta. Jag äter när jag är ledsen, jag äter när jag är glad. Jag äter när jag är stressad, jag äter när jag har tråkigt. Jag äter när jag är pigg, jag äter när jag är trött.

 

Idag kom jag på mig själv med att äta för att jag hade tråkigt. Det var ett tag sedan, men det var nästan hyteriskt. Jag började gå i skåpen för att kolla vad som fanns. Jag blir väldigt kreativ när jag är sugen - jag slog ihop en varsin portion cheesecake till efterrätt till ikväll. Eftersom det fanns både philadelphia-ost, digestivekex och grädde hemma (varor som vanligtvis inte bor i mina skåp) fanns allt som behövdes. Som alltid när jag bakar slickade jag skålen ren. Det fanns dessutom så att jag skulle kunna äta lite kex med ost. Letade vidare i skåpen och hittade lite vit choklad som legat sedan ett par månader. Hittade även nachos sedan taco-lunchen igår, som jag tog ett innan jag stoppade in även dem i skåpet. 

 

I måndags skrev jag in mig i viktväktarna igen. Gått ner 0,8 kg på de första 6 dagarna. Dagens "lilla"fail blir den sista på ett tag nu. Jag SKA klara detta nu!

 

För mig handlar det så mycket om motivation. Har jag tillräckligt mycket motivation är det inte ens svårt att lyckas. Suget är i stort sett obefintligt då dessutom!

 

Jobbade hårt för att bli av med sockerberoendet förra månaden, och det gick bra. Nu ska det inte vara lika svårt! Min motivation denna gång är London, kanske inte helt ovanligt. Den 11 juni åker jag och Malin till London för att gå på Downlad Festival! Det kommer bli sjukt nice, och ännu mera nice om jag når min målvikt innan dess (62 kg). Med hjälp av viktväktarnas verktyg och träning kommer det gå. Det ska gå. Det MÅSTE gå.