Packes Syrra

Den där härliga känslan, när det börjar gå över. Den är så skön oavsett vad det handlar om. När man har ont någonstans, och det börjar gå över. När man är olyckligt kär, och det börjar gå över. När man är sjuk och det börjar gå över. 

I detta fall pratar jag om när man är beroende av socker och sötsuget börjar gå över. Inte för att man tillfredställt beroende-demonen med mer av den söta drogen, utan för att man låtit bli. I flera dagar. När sötsuget från helvetet hemsökt mig i dagar, och nu börjar det äntligen gå över. 

 

Jag börjar känna mig fräsch igen. Jag har ätit bra mat, jag har tränat och jag har stått emot frestelser. Igår var den jobbigaste dagen, och inte blir det lättare när man har en sambo som tjatar om hur gott det skulle vara med en bit choklad. Jag tror inte han förstår vad det innebär att prata så mycket om sötsaker med/inför en beroende person som försöker sluta. Då har jag ändå försökt förklara för honom att det är jättejobbigt, och att det troligtvis är som att prata om öl med en alkoholist som försöker sluta. Har du som läser detta några tips på hur jag kan få honom att inse allvaret, vänligen lämna dem i kommentarsfältet.

 

Jag börjar ännu en gång känna att jag faktiskt bestämt mig. På riktigt. Inte "jag ska försöka att...". Johan hade en coach i skolan en gång som sa att "om man säger att man ska försöka, går man in med inställningen att man kommer misslyckas". Hon menade att han man verkligen bestämt sig säger man att man "ska göra det" inte "försöka göra det". Det är något han har försökt överföra i mitt tankesätt och visst håller jag med, men jag har tänkt att man visst kan försöka. Nu i efterhand inser jag att jag gått in med inställningen att jag kan misslyckas. Jag har nog aldrig riktigt trott på mig själv. Jag har inte trott att jag kommer klara det, men jag har inte heller trott på mig själv när jag sagt att jag kommer klara det. 

Nu vet jag att jag kan klara det. Jag har ju gjort det förr, och med inställningen och motivationen jag har nu kommer det inte att bli några problem.

 

Maten jag väljer att stoppa i mig är bra, jag tränar och låter bli alkohol, något som verkligen inte är några problem efter en utekväll som spårade ur i mitten av november. Det blev alldeles för mycket och alla mina "inte-okej-att-man-dricker-så-mycket-att...-"rutor kunde bockas för. (Utom att det aldrig blev otrevligt eller aggressivt, tackolov). Just nu känns det som att det skulle göra fysisk ont i kroppen att dricka alkohol, även om jag vet att det inte skulle göra det, men det känns bra att låta bli och låta kroppen vila från sånt "skräp". 

 

Idag var jag på gymmet - körde Löpband 15 min sen fick jag ont i vristen (igen) så jag bytte till crosstrainern. Fantastiskt skönt. Körde 13 min innan jag gjorde några styrkeövningar. Hade tänkt att träna mer egentligen, men det hoppade jag över till förmån för några extra minuter i sängen. Hade bestämt dejt med Malin och vi möttes upp vid bussen. 

Hade en fantastiskt trevlig kväll (inte helt oväntat kanske). Energin har kommit och gått i vågor - ena stunden har vi stort sett stått på bordet och dansat, den andra suttit så djupt man kan i soffan, för att sedan stå och hoppa och dansa igen. Vi har hunnit planera vår kommande London-resa lite, och jag tror detta kommer bi minst lika bra som förra gången. Längtarnågot fruktansvärt, även om det fortfarande känns lite overkligt. 

 

Don't you ever tame your demons, always keep them on a leash.

 

XXX