20 oktober, BF och ingen bebis
Jag vet så väl att man inte ska ställa sig in för mycket på det beräknade förlossningsdatumet. 4-5% föder på BF och majoriteten av förstföderskor går över tiden, så statistiken kan jag. Men kan ändå inte låta bli att känna mig lite lurad. Vad fan, det var ju idag bebisen skulle komma!
Jag vet lika väl att det bara är bra att man går några extra dagar eftersom relaxinet hjälper till att luckra upp kroppen lite till inför förlossningen och att livmodertappen mognar ännu mer. Men det tar inte bort det faktum att jag längtar så otroligt mycket efter att få se hur vår dotter ser ut, hur det känns att få hålla i henne för första gången eller att få kliva in genom dörren hemma och vara en familj på 3 personer. Jag vet att det som kommer emellan nu och då kommer vara smärtsamt och slitsamt men inte ens det tar bort denna känsla av att jag vill att det sätter igång NU! (Förmodligen kommer det låta annorlunda i förlossningsrummet, men det tar jag där och då).
Jag känner mig redo för att föda barn. Jag är nästan taggad inför den stora uppgiften jag står inför. Jag är inte rädd. Inte just nu iallafall.
Det som händer, det händer oavsett om jag nojar eller inte innan. Tänk om jag skulle noja för något som inte händer. Vad onödigt!
Jag känner att jag har fullt förtroende för personalen i Nyköping, likt det förtroendet jag har för en pilot när jag ska flyga. Det känns bra.
Vi har fått träffa några av de härliga barnmorskorna och läkarna på förlossningen när vi varit där på kontroller och vi har blivit mycket väl bemötta.
Jag och Johan påminner varandra hela tiden om att det snart är dags. Vi väntar och längtar tillsammans. Vi är överens om att ju närmare det kommer desto mer overkligt blir det nästan.
